Magnus Utvik om
Anna, min älskade:
“Man läser för att förstå att man inte är ensam". Så sa någon i en film.
När jag var i min uppväxtstad Värnamo i november 2005 och signerade böcker, mötte jag en kvinna som hade cancer och bara hade något år kvar att leva. Hon hade läst min bok och sa att hon kände igen sig. Att varje dag känna dödsångest och hela tiden kämpa för att hitta mening i tillvaron.
 Senare pratade jag med en gammal arbetskamrat vars dotter var dödssjuk i bröstcancer. Mamman berättade om sin sjuka dotter och att hon förstod Marcus ilska och frustration. Att stå vid sidan av och vara totalt maktlös.

Jag ville skriva boken för alla som är drabbade. Men också för alla anhöriga. Men mest av allt behövde jag skriva boken för mig själv, för att nu när jag och min fru kommit ut på andra sidan, kunna lägga sjukdomstiden bakom mig. Få ett avslut, som det heter.

Efter många uppläsningar och möten med människor, förstår jag att jag inte är ensam. Många har varit i samma situation som mig och drabbats av cancer precis som min fru. Tack ni som har delat med er av era liv. Jag tänker ofta på era skakande upplevelser och stärks av att veta att vi vågar tala om döden och kämpa för livet. Varje sekund av det. Det är modigt.
Till sist vill jag bara säga att jag aldrig hade orkat skriva boken om jag inte hela tiden haft stöd av min fru, Hanna. Hon stöttade mig när jag inte orkade eller ville gå vidare, hjälpte mig med faktaunderlag och var min hemmaredaktör som läste och kom med inspirerande råd och synpunkter.

Fler böcker av Magnus Utvik  |